Säger man att man håller på med hoppning ser frågeställeran kanske framför sig hur man överbrukar gramantyglen och rider i korta läder utan inverkan största delen av tiden. Å andra sidan kan man svara att man håller på med engelsk dressyr och ger då frågeställaren tillfälliga flashback à la Patrik Kittel "blåtunga på framridningen" eller rollkur à la Anky van Grunsven. Svarar man att man håller på med western börjar frågeställaren undra varför den ens frågade. Detta eftersom ryttaren i fråga med halmstrå i mungipan och klingande sporrar, ändå inte vet något om ridning, eftersom allt som brukas inom denna gren är starka bett och stela hästar. Om svaret råkar vara akademisk ridkonst är det inte säkert att frågeställaren vet vad man pratar om, utan han tror snarare att man börjat förväxla rollspel med ridning.
Ja, hur ska man svara då?
Jag har hållt på med hästar sedan jag var fem och ett halvt år gammal. Det var på Åsbo ponnyklubb i Klippan. Det var en mild och vänlig ponny vid namnet Greystone, som blev min favorit tills min stora livkärlek uppenbarade sig. Fjordhästen!
Hon hette Ronja och var så himla snäll och söt som socker. Till på köpet fanns det en till fjording på ridskolan som hette Rambo. Mina absoluta favoritlektioner var när jag fick rida Ronja och min syster fick rida Rambo. Då var allt tryggt och bra. Sen dessa två guldklimpar inträdde i mitt liv har det bara funnits en hästras i mitt liv. Norsk fjordhäst. Så är det än idag, även om mitt vuxna jag nu både kan rida och smått fantisera om en större häst.
Vad har nu detta med ridningen att göra? Jo, fjordhästen är inte byggd som andra hästar. Den har en kort hals och oftast en lägre ansatt hals vilket inte möjliggör "vanlig dra där fram och spraka där bak"-dressyr. Det har alltid känts fel för både häst och ryttare och därför har jag aldrig riktigt tagit till mig en engelska ridningen. Jag har försökt att hitta delar i den engelska ridningen som för mig verkar vettig och förstålig.
Vad kom sen då? Akademiska ridningen. Jag läste på nätet och gillade verkligen tanken på dressyren ska anpassas till hästen och inte tvärtom, hästen till dressyren.
Under lång tid har jag hållt på med engelsk dressyr, akademisk ridning och western. Dock har jag aldrig riktigt tillämpat westernridningen mer än att jag tilltalas av användandet av enhands fattningen.
Nu då? Engelska ridkonsten är förkastad och brukas inte. Kvarstår gör western och akademsik ridkonst. Och saken är att dessa två är samma sak och har samma mål.
Äntligen har jag hittat hem! Jag använder en dressyr som utgår ifrån min hästs förutsättningar och som möjliggör att min häst kan röra sig på ett så naturligt sätt som möjligt samtidigt som den utför ett arbete. Även inom detta mål har vi (Birdie och jag långt kvar), men det är väl det som är charmen med hästar och ridning. Man blir aldrig fullärd och man är allt novis, det är bara att inse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar